Direktlänk till inlägg 27 april 2017
Ingen
Ingen tror knappt på min livshistoria.
Den är för otrolig för att vara sann.
Men varför ljuga, förvränga och leka offer.
Det är inte empati jag vill ha, ingen klapp på axeln.....
Utan det jag vill ha är
förståelse.....
Vem vill leva som jag gjort?
Om jag kunde så skulle jag leva om mitt liv, se till att få ett kärleksfullt liv.
Min barndom är en tragedi.
En mardröm som aldrig tar slut.
Minnen som lever inom mig, som aldrig somnar.
Tårar som alltid bränner bakom ögonlocken, saknaden, ensamheten, skriken, evigheten.
Det som är mest tragiskt är att
INGEN GJORDE NÅT ÅT DET
Tror människor såg, men valde att titta åt ett annat håll.
Jag hade ingen som kunde berätta för mig, ingen som såg mig.
Ingen som hjälpte mig med läxor, ingen bad mig att gå till skolan, ingen brydde sig om jag
åt mat eller inte.
Så jag började leva mitt liv väldigt tidigt.
Sökte efter kärlek där jag inte borde.
Träffade en kille som var 8 år äldre än mig.
Min ålder
13 år
Det året jag skulle fylla 15 år blev jag gravid med samma kille.
Han tog avstånd direkt. Skyllde på att någon annan var pappa
Han visste att jag hade bara varit med honom.
Mina föräldrar var skilda. Min mamma ville inte ha mig, hon visade öppet att jag var luft.
Min pappa hade sina problem.
Hur det än var så fick min moder reda på att jag var gravid.
Hon tog mig till läkaren där dom räknade ut enligt min oregelbunda mens att jag var i v 8 -12
Mamma sa direkt att en abort ska göras.
Tyvärr hade jag ingen talan på den tiden.... utan där var det bara att lyda.
En tid för ultraljud bestämdes.
Nu kom det värsta som hänt mig i mitt liv.
Detta tar emot att berätta, trots det har gått 37 år.
Mina tårar rinner ner för min kind. Varje dag tänker jag på denna dag.
VARJE DAG
Dagen för ultraljudet kom.
Nu fick mamma reda på att jag var i v 17.
Jag visste inte vad detta innebar, jag litade på min så kallade mamma och läkare.
Veckan efter skulle jag läggas in för att ta bort barnet.
Än idag fattar jag inte att dom kunde göra detta, utan att socialstyrelsen blev inblandad.
Jag kommer aldrig någonsin förstå.
Jag åkte ensam upp till sjukhuset på måndag morgon.
Kommer ihåg att jag satt vid entren och väntade på en sköterska.
Jag fick komma till förlossningen. Där satte dom en nål.
Sputade in koksalt och satte ett dropp som bestod av koksalt.
Körde ner mig till operation, band fast mina ben i en gynstol.
Vet att dom sprutade in något, men kommer inte ihåg vad det var.
Kör upp mig till BB avd. Där får jag ett eget rum och ska ligga där för vänta på att
jag ska få värkar. (det förstod jag inte då)
Min älskade mormor som betydde allt för mig kommer upp till BB
Hon sitter vid min sida, jag fick ont i magen, Skrek att det kändes som magen skulle brännas upp.
Jag förstod ju inte vad som hände.
Min mormor sitter och håller mig i handen, ser hennes tårar som rinner.
Jag bara skriker.
Helt plötsligt känner jag att jag behövde bajsa....sa till mormor att jag måste på toan och krysta.
Nej sa hon. Ligg kvar och kryst här...... Nej ta mig till toan... mormor övertalade mig att ligga kvar.
Jag kryster
första krystningen
en klump
Jag kryster igen
andra krystningen
en ny klump
Jag kryster en sista gång
Sista klumpen.
Min mormor ringer på klockan och in kommer en sköterska.
-"då var det klart"
Jag förstår inget alls.
Då berättar min mormor
Du har precis fött ut barnet du hade i magen. Det finns inte mer.
Kommer ihåg att jag skrek.
Sista minnet är att min stackars mormor gråter medan hon torkar mina tårar.
Min mamma brydde sig inte alls hur det gick för mig, hon var bara nöjd att horungen var borta.
Att jag förtjänade detta.
Idag kunde jag haft en son eller en dotter som skulle fylla 37 år i november.
Varje dag maler detta i min kropp och själ.
För mig känns detta som en avrättning.
Jag har alltid hatat mig själv, kan aldrig förlåta mig.
Varje november brinner det ljus. Datumet när det skulle egentligen födas har jag glömt.
Rättare sagt förträngt.
Kan ni fatta hur detta kundes genomföras 1980......
Det var ju inte direkt medeltiden.....
Idag är jag 52 år....
Aldrig att jag glömmer........
DÖM MIG INTE.....JAG ÄR REDAN DÖMD
AV MIG SJÄLV
En person fanns för mig efter allt detta.
Min moster och hela hennes underbara familj.
Älskar er så innerligt mycket <3
Döden är ett ångestfyllt ord.
Alla kommer vi drabbas, alla har vi drabbats eller kommer drabbas av sorg.
Sorgen är så olika hos oss alla.
Vissa sörjer snabbt och kort, Vissa sörjer ett livs långt saknad.
Jag har förlorat många till li...
LONG TIME ......... BUT NOW I´M HERE När man trillat ner i djupet och bara se svart runt omrking sig ska man inte blogga Det blir så fel, man kan inte fokusera skriver om saker som man ångrar sen...
Mitt liv har varit en enorm resa.
En resa som innehåller
ALLT
En dag kommer jag skriva boken, sen om det ges ut....
Det är en annan historia
Det är inte bara ...
Jag har tagit beslutet att logga ut från både Facebook och Messenger På obestämd tid. Anledningen är privat. Men ni kommer förstå en dag. Så ni som fortfarande har ett intresse att jag ska finnas i ert liv ...
Kan inte säga det bättre själv..... Så lyssna ...... ni kanske förstår ...