Detta hände mig på akutmottagningen.....

Skrämmande med sant............................................

Som jag skrev innan hade jag gjort en operation som misslyckades totalt.

Efter 8 operationer fick jag åka hem, klarade mig i hela sex dagar innan

jag fick åka tillbaka till sjukhuset i ilfart med ambulans.

Min son var med mig, det var vid åtta tiden på kvällen.

Kommer in till akutmottagningen, dom gjorde en undersökning i akutrummet,

bedömde att jag kunde flyttas till ett annat rum.

Där började min mardröm.

Jag ligger och skriker av smärta, känns som ett stort köttsår i analen.

Det svider, brinner och smärtar.....

          kan inte andas.....

               smärtan övertar hela min kropp

Ligger på sidan, håller ihop mina händer och snurrar med fingarna hela tiden.....

Kan inte sluta skrika.....

Min son ringer på klockan och be dom ge mig smärtlindring....

               dom vägrar

Läkaren kommer.....

     glömmer aldrig hans namn

                      MATTIAS

Han tittar på mig och skakar på huvudet.

Be mig lugna ner mig.....skriker att jag inte kan....

gör så ont.....

Min son säger till honom att han ska ge mig smärtlindring.

Läkaren säger att han vill undersöka mig och känna efter i analen med ett finger.....

JAG SKRIKER......

                        DU RÖR MIG INTE.....

                                DET ÄR FAN BARA ETT KÖTTSÅR

Han lyssnar inte utan tar på sig en handske och kör upp ett finger....

              JAG SVIMMAR

Hans hand är blodig......

Sen säger han..

                         Du är förstoppad, tror jag..... 

                                          du ska få ett lavemang

En sköterska kommer in..... tar min säng och kär in mig på en stor toalett med dusch

När hon kör in pipen med klyxet i min anal svimmar jag av smärtan

Hon går......

Jag ligger kvar i en kvart och kan inte sluta skrika av min smärta....

Ber min son att köra tillbaka mig i rummet för det händer inget.

Hinner bara in i rummet....känner att jag måste krysta

Min son bär mig nästan tillbaka till toaletten.

Sätter mig....hela analen är som ett stort köttsår....känner hur det droppar blod

Försöker krysta....

              Svider...

                   Brinner.....

                       Smärtar.....

                          Vrålar......

Min son står i dörröppningen och försöker få tag på en läkare eller sköterska....

Ingen dyker upp....ingen hör mina vrål....

Skriker på min son...

Han kommer in.....ställer sig framför mig.....

    jag tar tag i hans axlar.....

               kryster.....

                       reser mig upp....

                            blodet sprutar ihop med klyxet

         JAG SVIMMAR I HANS FAMN

En sköterska kommer

Är förbannad för att jag har smutsat ner toaletten....

Att det var blod överallt.

Hamnar i rummet....

Skriker av min smärta...

    Be min son att ta livet av mig...

          Skriker dessa orden till honom varje minut....

                      DÖDA MIG....DÖDA MIG

Efter några timmars skrikande kommer min sons pappa till akuten....

då är klockan 3 på morgonen.

Min son orkade inte mer....han var helt förtvivlad att jag inte fick hjälp

Läkaren kommer in nästan samtidigt som han kommer.....

Han tittar på mig och säger....

                     -" Ja, ja..... du vill ju inte bajsa och du lugnar ju inte ner dig...

                          så jag har väl inget val än att lägga in dig igen...."

När läkaren gick så skrek jag bara.....

                   fortfarande ingen smärtlindring på alla dessa timmar.....

Min sons pappa försvann efter läkaren.....

Det gick knappt fem minuter så kom en sköterska in med en vagn....

Hon tittade på mig med tårar i ögonen och sa.....

           " äntligen ska du få din smärtlindring Marie.

          Vi är många här inne som knappt klarat av att jobba för

          vi har mått så dåligt av hur läkaren behandlat dig."

          Du säger stopp själv när du känner att din smärta är borta...."

Denna underbara sköterska var min räddande ängel....

            hade hon inte kommit så hade jag nog inte levt idag....

Dagen efter blev jag opererad igen....

Så denna jävla läkare spelade ett spel med mig

                 HAN TRODDE NOG ATT HAN VAR
                                            GUD.......

Hade makten över mitt liv och min smärta.....

Spegel , spegel på väggen där.....

                    Säg vem som vackrast är......

Mitt självförtroende har alltid legat på topp.

Alltid varit stolt över mig själv.

Burit mitt huvud högt.

Idag är det en annan bild av mig.

Ser mig inte som vacker, ser bara en negativ bild i spegeln.

Min kropp är hemsk, hatar mina bröst som är så stora.

Hatar min mage,

                   sammanfattar att jag hatar hela mig

Det som gjort att jag tappade hela fotfästet var min fd man.

Han är inte pappa till mina barn. 

Barnens pappa och jag skildes 2003 efter 18 år tillsammans.

Träffade X slutet på 2003 och vi gifte oss 2005.

Allt var så bra, jag var så lycklig.

Alla i hans omgivning sa hela tiden hur vacker jag var, att dom kunde inte

förstå hans tur.

Det fick mig att växa, kände mig som en fotomodell.

Allt raserade när sanningen kom fram.

Han var en sexmissbrukare.

Nu ser jag inget konstigt med detta egentligen.

Det är en sjukdom som alla andra, ett beroende.

Jag har aldrig varit med om att den jag lever med måste söka efter andra kvinnor.

Se porrfilmer, ringa sexsamtal.

I denna resa gjorde jag allt för hjäpa honom att komma ur sitt beroende.

I 10 år kämpade jag, gjorde allt.

Vi gick till på så många olika terapier.

Jag försökte ändra mig, få honom att inte behöva söka.

Mitt i denna resa blev jag skadad utan att märka det själv.

Han tog bort allt för mig.

Jag slutade se andra människor i ögonen, gick alltid ett steg bakom honom,

pratade aldrig med andra, om någon tilltalade mig så såg jag alltid ner i marken.

Var så rädd att dom dömde mig, såg att jag kunde inte ge min man det han behövde.

Alltså jag tog på mig allt.

Jag vet att detta inte är mitt fel. 

Det är inte mig det är fel på, han är beroende av sex och bekräftelse.

Jag såg aldrig att hans beteende skadade mig.

Vi skildes 2012, sen dess har jag varit singel.

Krupit in i mitt skal, ingen kommer in.

Min största rädsla är att mina barn ska bli utsatta för påhopp om hur jag ser ut.

Varje gång jag ska följa med mina barn till stan eller något annat frågar jag alltid om jag duger.

Jag har fått mani på köpa hem smink.

Älskar att sminka mig, tror att jag kan förändra hela mitt utseende med spackel.

Innan älskade jag liva på FB. Alla fick se den glada Marie, den som jag egentligen är.

För mig kändes det så bra, dom såg bara mitt ansikte, ingen visste vem jag var.

Kanske det var en bekräftelse jag sökte själv, för att bevisa att jag LEVER

Tyvärr var det människor som sa massa saker till mig.

Att jag var för gammal att liva, hur ful jag var, att jag inte var värd nåt.... massa saker.

Det fick mig att krypa längre in i skalet.

Jag lever för mina barn och barnbarn.

Ställer upp 24/7 för att slippa leva mitt eget liv.

Vill inte svika någon, har själv levt ett liv utan kärlek och uppmuntran.

Ingen vet hur jag saknar tvåsamheten.

Hur jag saknar att någon tycker om MIG för den jag är.

Någon som ser mig, någon som saknar mig.

Mitt liv kommer nog för alltid vara ensamt.

Tur jag har min familj, dom gör så att jag känner kärleken genom dem.

Nu betyder inte inlägget att jag ska få massa kommentarer att jag är 

söt, vacker, att jag duger som jag är.

Utan detta är min berättelse hur jag ser på mig själv efter ett liv med en

sexmissbrukare......

Hur hela mitt fotfäste försvann.

Ni som lever med en...... ni kan inte rädda honom/henne.

Tänk på er själva, ni drabbas av hela skiten......fast ni inte tror det.

Lyssna till ert eget hjärta. Gör det som känns rätt för er.

Ingen kan säga att ni ska lämna.

Det tog mig 10 år innan jag var redo att gå genom dörren.

Ingen tror knappt på min livshistoria.

Den är för otrolig för att vara sann.

Men varför ljuga, förvränga och leka offer.

Det är inte empati jag vill ha, ingen klapp på axeln.....

Utan det jag vill ha är 

                    förståelse.....

Vem vill leva som jag gjort?

Om jag kunde så skulle jag leva om mitt liv, se till att få ett kärleksfullt liv.

Min barndom är en tragedi.

En mardröm som aldrig tar slut.

Minnen som lever inom mig, som aldrig somnar.

Tårar som alltid bränner bakom ögonlocken, saknaden, ensamheten, skriken, evigheten.

Det som är mest tragiskt är att

                          INGEN GJORDE NÅT ÅT DET

Tror människor såg, men valde att titta åt ett annat håll.

Jag hade ingen som kunde berätta för mig, ingen som såg mig.

Ingen som hjälpte mig med läxor, ingen bad mig att gå till skolan, ingen brydde sig om jag 

åt mat eller inte.

Så jag började leva mitt liv väldigt tidigt.

Sökte efter kärlek där jag inte borde.

Träffade en kille som var 8 år äldre än mig. 

Min ålder

               13 år

Det året jag skulle fylla 15 år blev jag gravid med samma kille.

Han tog avstånd direkt. Skyllde på att någon annan var pappa

Han visste att jag hade bara varit med honom.

Mina föräldrar var skilda. Min mamma ville inte ha mig, hon visade öppet att jag var luft.

Min pappa hade sina problem.

Hur det än var så fick min moder reda på att jag var gravid. 
Hon tog mig till läkaren där dom räknade ut enligt min oregelbunda mens att jag var i v 8 -12

Mamma sa direkt att en abort ska göras. 
Tyvärr hade jag ingen talan på den tiden.... utan där var det bara att lyda.

En tid för ultraljud bestämdes.

Nu kom det värsta som hänt mig i mitt liv. 
Detta tar emot att berätta, trots det har gått 37 år.

Mina tårar rinner ner för min kind. Varje dag tänker jag på denna dag. 

                      VARJE DAG

Dagen för ultraljudet kom.

Nu fick mamma reda på att jag var i v 17.

Jag visste inte vad detta innebar, jag litade på min så kallade mamma och läkare.

Veckan efter skulle jag läggas in för att ta bort barnet.

Än idag fattar jag inte att dom kunde göra detta, utan att socialstyrelsen blev inblandad.

Jag kommer aldrig någonsin förstå.

Jag åkte ensam upp till sjukhuset på måndag morgon.

Kommer ihåg att jag satt vid entren och väntade på en sköterska.

Jag fick komma till förlossningen. Där satte dom en nål.

Sputade in koksalt och satte ett dropp som bestod av koksalt.

Körde ner mig till operation, band fast mina ben i en gynstol.

Vet att dom sprutade in något, men kommer inte ihåg vad det var.

Kör upp mig till BB avd. Där får jag ett eget rum och ska ligga där för vänta på att 

jag ska få värkar. (det förstod jag inte då)

Min älskade mormor som betydde allt för mig kommer upp till BB

Hon sitter vid min sida, jag fick ont i magen, Skrek att det kändes som magen skulle brännas upp.

Jag förstod ju inte vad som hände.

Min mormor sitter och håller mig i handen, ser hennes tårar som rinner.

Jag bara skriker.

Helt plötsligt känner jag att jag behövde bajsa....sa till mormor att jag måste på toan och krysta.

Nej sa hon. Ligg kvar och kryst här...... Nej ta mig till toan... mormor övertalade mig att ligga kvar.

Jag kryster

         första krystningen

                       en klump

Jag kryster igen

            andra krystningen

                      en ny klump

Jag kryster en sista gång

                        Sista klumpen.

Min mormor ringer på klockan och in kommer en sköterska.

-"då var det klart"

Jag förstår inget alls.

Då berättar min mormor

Du har precis fött ut barnet du hade i magen. Det finns inte mer.

Kommer ihåg att jag skrek.

Sista minnet är att min stackars mormor gråter medan hon torkar mina tårar.

Min mamma brydde sig inte alls hur det gick för mig, hon var bara nöjd att horungen var borta.

Att jag förtjänade detta.

Idag kunde jag haft en son eller en dotter som skulle fylla 37 år i november.

Varje dag maler detta i min kropp och själ.

För mig känns detta som en avrättning.

Jag har alltid hatat mig själv, kan aldrig förlåta mig.

Varje november brinner det ljus. Datumet när det skulle egentligen födas har jag glömt.

Rättare sagt förträngt.

Kan ni fatta hur detta kundes genomföras 1980......

Det var ju inte direkt medeltiden.....

Idag är jag 52 år.... 

            Aldrig att jag glömmer........

            DÖM MIG INTE.....JAG ÄR REDAN DÖMD

                      AV MIG SJÄLV

En person fanns för mig efter allt detta.

Min moster och hela hennes underbara familj.

Älskar er så innerligt mycket <3

Vi är gravida ! ! !

            Lyckan stod högt i tak <3

Ville skrika ut till hela världen....

                  VI SKA FÅ ETT BARN ! ! ! ! 

Att man kunde känna en sån glädje, känna sig så fullständigt hel.

Jag skulle bli mamma...... 

Vid inskrivningen hos barnmorskan kändes det som att det var 

bara JAG som var gravid i hela världen.

Enda besvikelsen var att ingen så det på mig.

Magen var ju fortfarande platt som en pannkaka.

Jag fick en fråga om jag ville ta ett AFP prov som visar om barnet är handikappat,

om man väntar tvillingar. 

Jag tog provet och skulle jag inte höra något inom åtta dagar var det inget att oroa sig för.

Åttonde dagen kom, brevbäraren slängde ner ett litet vitt kuvert.

Från sjukhuset.

"Bästa Marie.

Ert AFP prov visar förhöjda värden, ber eder att kontakta ultraljudsmottagningen omgående

för en undersökning."

Golvet gungade under fötterna, Skrek, lade mina händer på magen.

NEJ ! ! !

Gjorde ultraljudsundersökningen. 

INGA tecken på att barnet var handikappat.

Allt såg bra ut......

Varför hade jag känslan att 

                         NÅGOT VAR FEL

Dagen D kom.

Nu var det dags för vårt mirakel att komma i vår famn.

Förlossningen var svår, låg i krystvärkar i 32 min. Dom fick avbryta förlossningen

för både barnet och jag hade syrebrist.

Barnet blev tångförlöst.

Hörde ditt skrik, såg dig, dom lindade in dig i en grön handduk.

Fick ha dig på min mage i 30 sek.

Sen rusade dom ut med dig genom dörren.

Jag tittade på din pappa och fattade inget alls.

Han hade varit utan snus hela dagen så han gick till kiosken för handla.

Läkaren sydde mig, hade blivit uppskuren och spruckit själv.

Så detta tog nästan en timme, det enda jag tänkte på vart är mitt barn.

Helt plötsligt öppnades dörren. 
In kom en rödhårig Läkare ( säger att rödhåriga läkare ger otur) med en kuvös.

I kuvösen låg mitt barn.

Jag bara skrek.....

                   "VAD HÄNDER ? ? ? "

Då tittar läkaren på mig....

"Vill bara meddela att din dotter är född med ett handikapp som heter

"spina bifida" och betyder "ryggmärgsbråck".

(på ryggen ligger en vit kompress)

Vill du se? 

Sen lyfter han på kompressen utan att invänta svar och jag ser

                "ett hål 5x5 cm och sen hennes ryggrad"

Jag svimmade, vaknade av att jag skrek, var hysterisk

Vad händer? Dom sa ju att barnet var friskt vid ultaljudsundersökningen

Mitt barn

Vårt barn

När dörren stängdes igen efter dom så skrek jag rakt ut.

Jag överlever inte detta.

En sköterska kom in och gav mig en lugnande spruta.

Efter en halvtimme kom sköterskan tillbaka med 5 st fotografier på vår dotter.

Hon skulle transporteras direkt till Lund för operation.

Här ligger jag med fotografier, hör dom andra barnen som skriker på förlossningen.

Mitt barn, mitt barn....

Mitt lilla barn.

      Vem vill dig så här ont?

             Varför kan dom inte straffa mig istället?

Chocken började släppa......skriket som kommer ur min strupe......

                      MITT BARN ÄR HANDIKAPPAT.......

( detta var år 1987)

Mina problem hade jag haft länge.

Säkert 10 - 15 år.

Vi kvinnor ( nästan alla) får hemorrojder under graviditet och förlossning.

Vissa är så små att det är bara att trycka in igen, medans vissa får så svåra att det

krävs en operation eller gummiband.

Jag hade stora och svåra.

Men hade hört att man får ett helvete efter operation så jag har väntat i alla åren.

Tills en dag när jag inte stod ut längre.

Efter alla undersökningar och allt var gjort så fick jag tid för operation.

Jag skulle ligga på DUVA, för att sen åka hem på eftermiddagen om jag mådde bra.

Läkaren kommer in i undersökningsrummet innan op. Det var inte den läkaren jag skulle ha enligt pappren.

Han frågade om jag godkände honom och klart man gör. 
Han har väl utbildning :)

Det bestämdes att vi skulle träffas efter operation.

Jag vaknade och skulle gå hem

Blev förvisad till ett dagrum där det satt fyra andra patienter och väntade på utskrivning.

En sköterska ropade upp mig.

Jag sätter mig i hennes rum och kollar runt.

Vart är läkaren?

Han hade tydligen inte tid så det blev hon som fick skriva ut mig.

Fick en lapp om skötselråd och dyligt.

Åker hem och säger till familjen...

-Detta var ju inte så farligt.....

Klart som fan att jag sa dom orden, hela jag var ju nerdrogad och bedövad.

Nu började mitt helvete.

I flera dagar låg och jag skrek i soffan, kunde inte ha avföring, kunde knappt kissa.

Skrek och åter skrek.

Dag6 en onsdag sitter jag på huk i duschen.

Naken och försöker duscha mig i rumpan medan jag skulle försöka bajsa.

Svimmade av smärtan och det var bara blod som sprutade.

Dottern ringde 112 och dom kom omgående (nästan, har 4 mil till sjukhus)

När dom hittar mig naken i duschen, såg att blod, lutade sig fram och tittade mig i rumpan fick dom en chock.

-Vem i helvete har gjort detta?

Min dotter berättar medan dom drogar ner mig totalt.

Jag vaknar 2 dagar senare och nu ligger jag på sjukhus.

Fick en ny PVK varje dag, morfin pump och 9 operationer på 2 månader.

Denne läkare som opererat mig hade misslyckat totalt.

Det var som att dom stoppat in en handgranat och släppt säkringen.

Allt var söndertrasat.......

Ett år efter operationen och alla morfinpiller jag hade stoppat i mig kände jag att nu var det nog

Jag krävde en inläggning för avgiftning. Det var sjukvården som gjort mig beroende efter operationen.

Jag blev inlagd.

Jag fick ett dropp med avgiftning och den fick aldrig stängas av.

Sen fick jag en morfin pump som dom sänkte dosen varje dag.

Mitt i allt detta fick jag abstinens. Mot detta fick jag Katalan som jag skulle ta ORALT

Denna medicin använder ambulans män vid svåra olyckor för att söva patienten.

I efterhand har jag hört att den ska sprutas in så sakta att det tar nästan en halvtimme att ge dosen i nålen.

Denna medicin får en annan effekt när man tar den oralt.

På onsdagen kommer en ny sjuksköterska.

Hon kommer in vid 22 tiden för ge natt medicinen.

Hon pillar med min PVK och jag bara titta.
Nu trodde jag att dom ändrat att jag skulle ha min medicin i nålen i stället.

Man litar ju på vad dom gör.

Hon sätter dit den, sprutar in för fullt.

När hon kommit till 3 ml skriker jag bara vad fan händer.

I huvudet känns det som någon slår två plåtbitar mot varandra. 

Nu dog jag.......

Hamnade i ett rum med vita väggar, var som moln svävade runt i rummet.

Kände mig så lugn och på något sätt "hemma"

Kände en värme som omfamnade mig, hör en röst långt borta.

Som någon viskar, Marie, Marie

Sen säger rösten, -Marie, vänd om. Din tid har inte kommit, dina barn älskar dig.

-Mormor, skriker jag

Sen känner jag en hand i min.... hör min egen röst skrika....

-MINA BARN, MINA BARN, JAG ÄLSKAR DOM, JAG VILL HA MINA BARN, JAG ÄLSKAR DOM.....

Känner hur kroppen hoppar upp och ner i sängen, jag krampade så svårt och hårt.

Efter yttligare några minuter känner jag mig tillbaka.....

hela jag skakar, fattar inget alls.....

Läkare, sjuksköterskan och undersköterskan går.... där ligger jag.

Ringer min dotter och säger.....-Jag fick en överdos.

Den natten kommer sköterskan in till mig minst fem gånger och gråter.

Be mig inte anmäla henne, hon har familj, måste ha sitt jobb, bad om ursäkt.

Skyllde på att läkaren inte skrivit klart och tydligt hur den skulle ges.

I efterhand fick jag reda på att hon orkade inte bläddra till sidan 2 där det står att doseringen ges ORALT

Dagen efter kommer min KBT sköterska.

Hon hittar mig i sängen där jag stirrar rakt in i väggen....

Hon försöker prata med mig, jag svarar inte.

Hon vänder och går ut, kommer tillbaka och bara stirra på mig.

-Herregud Marie, du fick en ren överdos i natt och det är ett under att du sitter här.

Jag gjorde en IVO anmälan.

Fick ett personligt brev från sköterskan där hon erkände sitt misstag, att hon inte hade utbildning

för att ge mig den medicinen.

Trots det så gick alla fria.

Jag var den som överdrev.

Idag lider jag fortfarande av sviterna.

Känner att nåt inte stämmer, ångesten över den natten.

Tankarna som snurrar och far.

Men jag lever....

Mina barn har sin mamma, deras barn har sin mormor och farmor.

Jag andas....

Detta var kortfattat vad som hände.

Lämnat ute så mycket...... en dag.....en dag kanske det blir en bok....

                   VEM VET.....

Varför finns det ingen stopp knapp när tankarna börjar leva sitt liv.?

Jag skulle vilja ha dessa knappar i min skalle....

         ll (paus när jag vill andas ut)

           << (spola tillbaka, en knapp jag vill endast använda till dom lyckliga minnen)

              >> (spola framåt när det är för jobbigt )

                  ¤ (stopp, när jag inte vill mer)

                      > (play när jag njuter av livet med min familj )

Det är så mycket jag vill berätta. Men vågar fan inte.

Livrädd att jag kan bli anmäld, att dom säger att ljuger och det handlar om förtal,

aldrig att dessa ska vinna över mig.

Som jag har sagt innan så har jag ingen anledning att ljuga, överdriva eller trygga ner någon.

Jag vill bara få fram sanningen. 

Det är så viktigt för mig. 

                        Tror inte jag kan släppa taget förrän det är gjort

Ångesten som river i mig, som ger mig skuldkänslor.

Har även skuldskänslor mot mina barn.

Blir snart knäpp i skallen.

Vissa dagar orkar jag bara inte. Tankarna vinner.

Är så glad att 

              MIN STOPP 

                            FUNGERAR

Det som gör mig lycklig är mina barnbarn......

Annars är jag jävligt

               OLYCKLIG

Kärlek är det mest magiska som finns.

Det gör att vår själ mår bra.

Ingen människa kan leva utan kärlek.

Kärlek kan man få från vem som helst.

Sina......

barn, husdjur, vänner, föräldrar, sin man/pojkvän/flickvän/hustru, moster/faster/morbror/farbror med mera

Efter ett kärleklöst band till min egen mamma fick jag känna hur det var att vet hur kärlek känns när jag själv blev mamma.

Känna livet inom mig, sparkarna, alla rörelser.

Mitt hjärta växte i kapp med magen. Längtade så efter dagen vi skulle mötas.

När "du" väl kom, hörde ditt skrik och fick känna din hud mot min.

Då kom tårarna av glädje. 
Kärleken jag kände när jag såg ner på dig, hur jag fylldes av lycka, att du har levt i min kropp och nu ligger du här på mitt bröst.

Aldrig någonsin kommer jag lämna dig, kommer alltid finnas vid din sida tills den dagen jag dör.

Klart att texten handlar om alla mina tre mirakel

Hur kan en mamma hata sitt eget barn?

Inte känna kärlek och empati.

Få mer barn och ge dom all sin kärlek. Låta det första barnet känna hatet och se skillnaden.

Hur kan man göra så?

Aldrig få en kram, aldrig höra orden

             "jag älskar dig"

                              "jag är stolt över dig"

När man sen får egna barn och hennes barnbarn inte är värda någonting.

Utan syskonens barn är hennes gåvor.

När man gjort allt för att det ska fungera, för att barnen ska få ha en mormor som älskar dom.

Ge foto varje år för rama in. Tyvärr ligger dom i en låda medans dom andra barnbarnen fyller bokhylla och väggar genom åren.

Finns så mycket mer att säga...... men ingen kommer tro mig ändå.

Så ni kanske förstår.....

Det som gjorde mest ont var att när jag själv blev mormor och farmor brydde hon sig inte.

Klart att mina barn inte bjöd henne på barndopet när hon ALDRIG någonsin brytt sig om dem.

Det skitsnacket fick jag höra, att hon inte blev bjuden......

Aldrig någonsin att jag skulle behandla mina barn som jag blivit behandlad.

Mina barnbarn är mitt allt.

Jag gör ALLT för dem.

Ger upp mitt eget liv för att jag ska kunna finnas där vid deras sida.

Jag saknar dela allt detta med någon.

Saknar tvåsamheten.

Har varit singel i 5 år nu.

Känns som att jag kommer dö singel.

Trots jag har min familj och underbara vänner känner jag mig så

                    enormt ensam

Älskar er <3